Motivation som drivande anledning att spela ett spel är en smula… luddigt. Som denna uppgift; jag vet ju inte om jag överhuvudtaget hade satt mig att ägna tid åt just dessa spel (än mindre avslutat dem) om det inte vore för att det faktiskt hörde till uppgiften. Jag skall försöka nysta i ämnet iallafall och se om situationen tillåter någon form av analys. Att samtidigt frånse från huruvida jag gillade spelen eller ej blir en smula komplicerat, eftersom det faktiskt brukar vara den grundläggande anledningen till varför man lägger tid på ett spel.
Hursomhelst. Go Winterbells.
Jag tar rollen som kanin. En till synes helt vanlig vinternatt i skogen, bjällror faller från himlen som de brukar, och i enlighet med alla kaniners egenskaper gör jag mitt bästa för att hoppa upp på dem för att samla poäng och förflytta min luddiga lilla uppenbarelse så högt upp som omständigheterna tillåter. Or wait… do I? Nej. Min personliga aversion mot kaniner gör att jag inte bryr mig ett dugg om det usla kreaturets flykt från markytan. Att samla poäng är så gjort, så klassiskt, så gammalt att det på något sätt inte spelar mig den minsta roll om kräket plockar fler bjällror än någon annan. Belöningen i form av ‘en omgång till, kanske går det bättre än nyss’ är inte tillräcklig, en poängsiffra som rasslar uppåt i takt med att bjällrorna avverkas är stendött som stimuli, det var längesedan faktiska poäng kändes vettig som drivkraft i ett spel. Kanske är jag för gammal, kanske för kräsen, kanske har poängplockandet spelat ut sin roll överlag. Ponera exakt samma spelsystem men man är en… tja, groda som ska hoppa på ballonger. Jag gillar grodor, men det hade kvittat. Spelet är för enkelt och samtidigt svårt; men svårigheten väcker bara irritation och det blev mer ett ‘jaha, det var väl fan på tiden’ när man lyckades med ett fett stunt och betade av en drös bjällerklang i ett ninjasvep. Get over with it, kaninjävel.
Jag går inte igenom alla spel här, utan plockar en handfull för enkelhetens skull.
Fly Guy. Ok, jag hajar. Surrealism möter semi-realistisk serietecknarstil och föreslår en mängd alternativa handlingar när man står och väntar på bussen (jag fick intrycket att det var så det låg till). Idén är ganska festlig, denne till synes vanlige karl flyger sonika upp i luften och stöter på allsköns knäppheter vilka aktiverar små scener av varierande karaktär. Som spel är det ganska intetsägande (jag KAN inte låta bli att ha åsikter), det rör sig kort och gott om att vissa mötande objekt är fiender och skickar ner en på marken igen medan andra bara är lustiga. Efter en kort session har känslan av ‘ok, vad händer härnäst?’ försvunnit eftersom man inser att det finns en begränsing på hur mycket spexiga animationer skaparen kunnat koka ihop och när man ramlat ner femton gånger känner man mest ‘skyll dig själv, gubbe.’ Jag är nog helt enkelt inte rätt person att roas av spel där protagonisten lämnar markytan för att interagera med luftburna objekt.
Dice Wars å andra sidan. Hell yes! Slumpgenerator möter strategi i modifierad Risk-miljö. När de illvilliga orangea svinet piskat en tillbaka till stenåldern med fula tricks, backstabbing och en onaturlig tur med tärningarna för femte gången lyser Hämndens lampa kallt och bistert och är i sig en motivation som slår det mesta. Han ska ha stryk, han ska få äta upp sin prickiga imperialism och be för sitt rektangulära liv när jag pulvriserar hans sista tärning med en hånfull knapptryckning; skräckslaget betraktad av övriga färger som vet att de står på tur. Jag kan tänka mig att det är ännu mer drivande att spela mot levande spelare, datorn kan liksom inte uppbringa den underkastade aura av förnedring som nederlag innebär i sådana här sammanhang. Konceptet kan, mot levande spelare, säkerligen uppbringa den bräckliga form av allians som alla inblandade vet ändå måste sluta att man går på varandra efter gemensamt värv mot tredje part. Dessutom är all form av strategi och landvinningar så förbaskat kul i sig att bara det är motivation nog. Spelplanens storlek och spelets längd kan dock inte erbjuda några avancerade partier, men som grundidé fångade den direkt.
It’s a small world, sägs det. Det stämmer ibland, och spelet som bär namnet kan få rätt i sammanhanget. Hej, allihop, jag är en balk. Jag befinner mig i en knäpp situation där allt är provocerande fyrkantigt och dolt i mörker. Saker är låsta, dörrar är stängda och man riskerar att ramla ner på de mest irriterande ställen under sin resa mot… ja vadå? Grafiken tar en tjugo år tillbaka i tiden, men det gör liksom ingenting. Musiken är briljant och även om idén på pappret är helt dum i huvudet så kan man inte ge sig – vad finns på andra sidan, hur kommer man till nästa nivå och vad i hela (lilla) världen är det frågan om? Man teleporterar sin förvirrade balk mellan nivåer och öppnar allsköns blinkande sfärer, studsar idogt runt mellan fullt naturliga miljöer som kärnvapensilos och knotiga träd täckta av snö. Spelet är föredömligt kort såtillvida att den motivation som uppstår hade dött en naturlig död efter ett tag om äventyret hade varit längre, när man slutligen låst upp alla nivåer, zoomat ut kartorna och fått en överblick av vad man kvistat runt känner man sig jätteduktig, stänger ner för att förmodligen aldrig tänka på det igen. Ett engångsspel, by all means.
Flow. Sjukt mysigt, sjukt konstigt, märkligt och… stentrist. Jag vet inte om jag missade grejen, men att åka runt i fem minuter utan att se röken av något ätbart eller något som tar en till en högre/lägre nivå gjorde att man gaf fullständigt tusan i cellen (eller vad det skulle föreställa) och dess strävan efter utveckling. det var ingen utmaning, ergo: ingen motivation. Det kan mycket väl vara så att den lilla protoplasmaprylens ätande i sluttänden hade landat i helt fantastiska lägen, men det finns en gräns på hur mycket planlöst simmande man klarar av innan man ledsnar fullständigt. Kudos till stämningen dock.
Enter Knytt Stories. Efter att ha ägnat en halv dag åt att få hushållets PC att samarbeta (komplett ominstallation av ALLT krävdes, fanskapet har inte gått att använda på ett tag, och Windows låter sig inte konfigureras med drivers och inställningar utan massiva protester, buggar och motgångar) var datorer det sista man ville se. Speciellt denna hånflinande Win-miljö som jag svär har skapats enkom för att göra mig förbannad men som var nödvändig för spelet ifråga då Niffa av okända skäl skapat sitt lilla epos som en .exe-fil istället för Flash eller annan plattformsoberoende teknik. Låt gå för den här gången, burken behövde ändå styras upp av andra skäl.
Jag bör väl sälla mig till hyllningskörerna. Detta rufsiga knytts resa genom en Mushroom Country-klon där samtliga fiender skall undvikas på olika sätt istället för att has ihjäl som brukligt är var verkligen spot on. Vi har sett det förr; ‘Landet’ är förvridet av någon allmänt taskig företeelse och man måste övervinna såväl geografin som illvilliga kritter vars enda uppgift är att försöka käka upp en. Utforskande har alltid varit något som roat mig och även om spelet tekniskt sett inte erbjöd några som helst nyheter på det stora hela så var man bara tvungen att kuta vidare för att se vad som dolde sig bakom nästa krök, och det störde inte det minsta när man passerade ett helt rum utan att det innehöll någonting alls av interaktivt slag. Att se världen rulla förbi var trevligt nog och när inte ens ‘slutbossen’ var något vrålande monster man behövde hoppa ihjäl utan en vanlig spak så var det med gott samvete man insåg att man spelat det mest icke-våldsamma spelet sedan… öh, Winterbells. Ok, våldsfaktorn var minimal i de flesta spelen på listan men eftersom inte riktigt alla gav just ‘spelkänsla’ av klassiskt mått är det inte helt lätt att jämföra dem.
För att vara så erbarmligt tråkig jag bara kan måste jag tyvärr meddela att speltiden för spelen klockade ganska precis på den förväntade. Ok, jag hade kunnat Dice-kriga i timmar, det medges, samt knytta runt i custom-made-banor och expansioner en bra stund, men det får bli en annan gång. Jag måste återgå till vad jag skrev i inledningen; motivationsfaktorn var allt för starkt färgad av att spelen SKULLE spelas, hade jag slösurfat på gratisspel på egen hand hade jag förmodligen dissat kaninjäveln och dess bjällror på tre sekunder istället för att faktiskt ge den syrade gnagaren flera minuter av mitt liv. Som exempel.
Dessutom, motivation för mig ÄR spelnöje. Är det bara det minsta roligt kan jag fås att utföra de mest tidsödande dumheterna i timmar, men trots det är min kräsenhet och mitt usla tålamod ibland faktorer som kan få mig att döma ut ett helt koncept med en fnysning. Det är svårt att säga vilka exakta faktorer som krävs, men jag antar att det kommer att klargöras med tiden.
